Direkt efter Markus spelning på Musikplats Stockholm drog vi tillbaka till Uppsala och gick genast mot Katalin. Klockan var halv tre och det var minst sagt öde utanför lokalen. Vid tre-tiden anlände Markus och hans crew, efter oss det vill säga. Efter ett tag gick han in och vi stod kvar utanför ett tag, innan vi också gick och satte oss inne på Katalin. Vi väntade länge, insläppet var inte förrän 19, trots att det stod 18 på biljetterna. Eftersom vi var först i kön kunde vi välja vilken plats som helst och placerade oss lite till vänster om micken, den bästa platsen enligt oss. Sedan började väntan - igen. Det lustiga med den här dagen är att vi väntade nästan hela tiden men i efterhand känns det som att allt gick så snabbt.

 

Ekelund entrade scenen efter åtta, när han började var det fortfarande relativt glest bland publiken, men det fylldes på allt eftersom tiden gick. Ekelund gjorde en riktigt bra spelning, enligt oss var denna gång bättre än i Norrköping och han hade en sådan energi i allt han gjorde. Han spelade även en låt som tydligen släpps som singel nu på måndag. Det enda som kändes bittert var att han hade signering en kvart efter att han spelat - men då kunde vi inte gå dit eftersom vi skulle se Markus. Det resulterade i att Mattias fortfarande har en osignerad vinyl. Men vad gör man inte för poppen?

 

När Ekelund lämnat scenen började nervositeten att tillta ordentligt. Snart skulle ju Markus komma! Lokalen var till synes full av förväntansfulla människor. Riktigt kul att han har så många fans även i Uppsala! När Markus kom ut möttes han av ett hav av applåder. Dessa avtog inte direkt när han berättade att det var skönt att vara tillbaka i sin hemstad, Uppsala. I ärligthetens namn tror vi inte att han ser Uppsala som sin hemstad men vem bryr sig? Han vet vad vi som publik vill ha och ger oss det (och mycket mer). Han har tydligen läst på Viks Folkhögskola, oklart vad, där han blev kär i tjejerna som lärde sig att måla. Han brukade vara ute och promenera vid Mälaren eller något annat bräckt vatten och hamnade på Sörmlandsleden.

 

Innan Markus spelade Vi dansar bättre utan kläder pratade han om Stefansgatan där det bodde ett hippiekollektiv och att han också ville vara en hippie då. Stefansgatan besökte vi för övrigt för några månader sedan för att se var han hängde under tiden som Uppsalabo, det fanns typ tre hus på den gatan och inget såg ut som ett kollektivboende, men skenet bedrar alltså.

 

Mitt i Korallreven under sitt tal berättade han om sina två smarta saker han kommit på: att mänsklig värme är botemedlet mot allt och att ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Han lämnade scenen efter att i vanlig ordning ha vält omkull stativet och skapat ett mindre kaos bakom sig med trasiga glas, omkullvälta flaskor, ett liggande stativ och en scenarbetare som lönlöst försökte minimera skadan. Efter att publiken ropat ut honom igen kom han upp på scenen och pratade om sin mamma och beskrev henne som ifrågasättande men att hon ändå höll med om att: "ibland gör man rätt, ibland gör man fel", som han uttalade med finsk brytning.

 

Stjärnfallet var lika vacker som alltid. Dandy & Dandy

 

 

Efter konserten hade Markus skivsignering. Mattias fick två affischer signerade, Mänsklig värme och Prinsen av peking. Markus sa att han inte hade peking-affischen. Mattias frågade om Serandes skulle komma tillbaka till Velvet (V-dala nation) så de kunde hänga backstage igen och fick som svar att Markus kanske kommer dit och kör solo istället och att det fortfarande är osäkert om det blir en till skiva med Laakso.  Mattias tackade för det gågna året med Mänsklig Värme-skivan och turnéerna och tog farväl och fick en avskedskram av Markus.

 

Annie fick möjlighet till ett lite längre samtal med Markus. Det började med att hon fick signerat fem olika skivor, det var Aussie Girl, Mänsklig Värme, I miss you, I'm pregnant, Mother, am I good looking? samt Mämmilä Rock. Markus tyckte det var kul att hon ville få dem signerade och kommenterade Aussie girl med "visst är det här ett snyggt skivomslag?", vilket Annie höll med om. Han berättade även historien bakom hur omslaget blev till och sa; "det här som är utanpå.. det var egentligen typ ett misstag. Jag hade spillt något och så kletade jag bara ut det lite kul och så blev det så snyggt att det fick vara med på omslaget." Annie undrade varför han inte kört Åh Uppsala, vi hade ju väntat på den. Markus höll med om att han borde ha kört den när han faktiskt nu var i Uppsala men sa även att han börjar ha en hel del låtar nu, så att det är svårt att få med alla. Men han skulle försöka få med den till nästa gång. Nu hade vi stått där ett bra tag, men Markus verkade verkligen inte stressad eller ens tänka på ifall det fanns någon bakom oss i kön eller inte. Därför tog Annie tillfället i akt att fråga angående en vinyl som hon gärna vill ha men inte vet hur hon ska få tag på. Markus berättade att det finns väldigt få exemplar av den men berättade hur han trodde att hon skulle kunna få tag på den. Så sa Annie också hejdå och Markus tackade oss för att vi hade kommit och tyckte det var roligt att vi hade varit med hela dagen.

 

Så promenerade vi hem genom Uppsalanatten, med Markus vattenflaska och plektrum tryggt nerpackade i mänsklig värme-tygpåsen. Ännu ett minne för livet.

 

 

 

 

 

Klockan 08.09 tog vi tåget från Uppsala till Stockholm. Vi kom fram till Radiohuset ca 09.15 och var både först och ensamma att vänta utanför Studio 4. Vi försökte fördriva tiden bäst vi kunde tills Markus kom vid 11-tiden. Mattias fick sitt Markusevangelium signerat och eftersom dörren var öppen kunde vi lyssna på soundchecken, vi spelade även in större delen av den. När klockan närmade sig 12 började allt fler gamla samt personer med särskilda behov att komma in och köa i Radiohuset. Musikplats Stockholm har gratis konserter varje fredag och programmet har sina stammisar. När de öppnade dörrarna tog vi sittplatser på den främsta raden och framför oss stod en ensam flygel som väntade på sällskap.

 

Markus kom in på scenen och inledde med den långa versionen av Everybody Hurts och fortsatte med Cafe de flore och Vår sista dans. Sedan spelade han ”en låt han inte spelat på väldigt länge”: Lika barn leka bra. Det var jätteroligt att bli överaskad och få höra en så otippad låt. (Krunisen Haris som satt bredvid oss berättade tidigare att Markus lär ha skrivit låten vid just den här flygeln.) Markus avslutade med Askan är den bästa jorden och nog gör Askan sig bäst på piano. Mellan lika barn leka bra och Askan är den bästa jorden pratade Markus om "kicken" och om hur han ständigt letar efter den genom musiken.

 

Hela konsertupplevelens kändes intim och speciell. Vi är båda glada över att vi inte missade det här. Annie roffade åt sig set-listen, men höll på att bli stoppad av en av de anställda på radion som trodde att Markus kanske behövde pappret som den var skriven på. Detta var väldigt omtänksamt men vi kunde snabbt komma överens om att det inte såg särskilt viktigt ut, inte för Markus i alla fall.

 

Efteråt stod vi en bit utanför studion och Markus kom fram till oss på vägen ut, hälsade och signerade Markus-affischer som hade hängt inne på Radiohuset inför hans spelning på Musikplatsen. Vi tog en gruppbild med honom, något som vi pratat om och sett fram emot länge. Innan han gick sa han "vi ses senare", för han visste ju att vi skulle komma till Katalin. Konserten websändes och för den som inte kunde komma finns den tillgänglig att lyssna på i efterhand, det får man bara inte missa.

 

 

 

 

 

På fredag kommer Markus till Katalin här i Uppsala och nervositeten börjar sakta men säkert infinna sig. Att det kommer bli en magisk kväll råder det ingen tvekan om, men vad kan vi egentligen vänta oss? Är det okej att hoppas på lite Markus-evangeliet (typ Åh, Uppsala eller Den som dör får se)?

 

Vi hoppas iallafall på lite roliga anekdoter från Markus tid som student i Uppsala och helt omöjligt känns det ju inte. Fast då tycker vi att det passar att spela några gamla låtar som knyter an till de minnena. I övrigt kommer det väl antagligen mest bli Mänsklig Värme och såklart Jag är en Vampyr, Ibland gör man rätt ibland gör man fel, Hollywood Hills och Hela livet var ett disco. Det räcker nog så långt med det, för alla låtar är fantastiska. Men det skulle vara kul om den här spelningen blev lite annorlunda än de andra, att det dök upp något totalt oväntat. Som på O-baren när Markus valde att köra Ge mig ingen vit skit, ge mig afrobeat, något som ingen hade väntat sig (inte ens bandet). Men som sagt, det kommer bli så fint vad han än spelar. Får Annie önska något så blir det dock Isande diskant eller Samma nätter väntar alla. Det är dock inte särskilt sannolikt att det inträffar men alla får väl drömma?

Vid åtta-snåret började dagen med en snabb frukost innan vi begav oss mot centralstationen. Tanken var att vi skulle möta upp en reporter från p3 på Västerbron vid 10-11 men han ringde upp oss och frågade om det gick bra att träffas kl 13 istället, vilket funkade för oss eftersom vi kunde sysselsätta oss med annat under tiden. Vi dumpade vi våra saker och fortsatte sedan färden mot Slussen, för att se Katarinahissen och skeppsbrokajen, lyssnandes på Sthlm Skyline. Då fick vi även ett samtal om att intervjun skulle skjutas upp ytterligare en halvtimme eftersom Markus blev sen till sin intervju, som skulle vara innan våran.

 

Efter att vi kände oss "färdiga" med Slussen drog vi vidare till Hornstull, där vi satte oss på ett vegetariskt café och väntade innan intervjun som alltså skulle ske på Västerbron. Halv två mötte vi upp reportern, Niklas, och gick mot Västerbron. Det var en skum känsla att vara där, lite overkligt nästan. Vet inte riktigt vad vi hade förväntat oss av intervjun eller Västerbron men det var verkligen speciellt när vi stod där på mitten av bron, vid kärlekslåsen. Vi började intervjun med att lyssna på Västerbron. Sedan fick vi frågor om allt möjligt, om vår syn på Västerbron, vad som gör Markus speciell, om paralleller mellan att vara ett fan och att vara troende och om våra förhoppningar inför kvällen. Vi bestämde även att vi skulle träffas i kön senare samt efter konserten. Därefter åkte vi mot Cirkus och mot Markus.

 

När vi kom till Cirkus fanns redan ett tjugo-tal personer i kön och vi blev tilldelade nummer 26 respektive 27. Inifrån hördes soundchecken och vi fick en uppfattning om vilka låtar som skulle spelas av Laakso och Hets!, däremot hörde vi inga Markus-låtar. Klockan var ungefär 15 och det hade börjat bli lite kyligt utomhus. I kön träffade vi två killar från Örebro som vi pratade med en del om allt mellan Long beach och Mänsklig värme. Det fick tiden att gå mycket fortare och plötsligt var den redan 17, då fick man komma in i entrén. Det var skönt att komma in i värmen! Vi gick till merchen och köpte några skivor var.

 

Vid sju-tiden fick man hänga av sig ytterkläderna och sedan köade vi utanför dörren till insläppet. Stämningen där var ganska hätskt, ärligt talat, där de som köat längst försökte ställa alla i ordning efter vilket nummer man fick. Då de inte hållt kösystemet strikt uppstod problem eftersom vissa saknade nummer och inte visste att det fanns de som faktiskt hade nummer. Några personer i kön började då skrika på andra personer som de ansåg skulle stå bakom dem. Detta var inte något som drabbade oss eftersom vi hade våra könummer, men vi tyckte ändå att det var väldigt trist att man inte kunde lösa saker på ett trevligt och moget sätt.

  

Niklas kom och intervjuade oss om hur det hade gått att köa, om vår nervositet och lite andra saker, sedan var det dags för insläpp och vi skyndade oss in. Vi fick bra platser, vid stängslet mellan mikrofonen och keyboarden, där vi brukar stå och trivs bäst. Vad som sedan utspelade sig har det skrivits otaliga spaltmeter om, så vi väljer att skriva om kvällens highlights istället. Vi var båda (såklart) mest nöjda med att få höra Laakso och Hets!, favoritlåtarna med Laakso var The death of us (Mattias) och Always Inviting Trouble (Annie). Neråt bakåt var vår favorit med Hets!. Kul att höra Mänsklig värme-låtarna igen, även om setlisten var densamma som i Norrköping.

 

Det bästa med kvällen var väl dock egentligen Markus. Han var verkligen i sitt esse och briljerade med alla tre konstellationer och han har nog aldrig känts mer levande än 11/11. När han höll sitt brandtal till Korallreven och vintergatan var det med en sådan glöd och ett sådant engagemang att man rycktes med fullständigt. Det här var dagen då allt var perfekt. Och Markus såg ut att trivas så himla bra, när publiken överöste honom med all den kärlek som han förtjänar.

 

Konserten avslutades med vackra Stjärnfallet och långt efter att Markus själv lämnat scenen fortsatte publiken att sjunga låten, till och med bandet hade hunnit gå av scenen när de sista tonerna av refrängen fyllde Cirkus. Kvar stod vi vid stängslet och försökte smälta allt som just hade hänt framför våra ögon. Minst fem minuter stod vi så, och lokalen hann tömmas på de övriga 1748 människorna under tiden. Plötsligt mindes vi att vi lovat Niklas att han skulle få intervjua oss efter konserten så vi gick till baren, där vi stämt träff. Istället för att fråga om vad det bästa med konserten var, så frågade han vad det sämsta var. Vi var entydigt överens - vi ville ha mer Laakso. Att tänka tanken på att något var "dåligt" var egentligen ganska bisarrt för oss, för det var ju verkligen så fantastiskt alltihop. Men mer av allt det goda är ju aldrig fel.

 

När vi kom till den långa skivsigneringskön var vi sist av alla. Vi kände oss lite stressade eftersom vi skulle åka tåg till Uppsala och var rädda att vi inte skulle hinna med signeringen. Det gjorde vi dock och snackade lite med Markus när vi kom fram. Mattias berättade att det var vi som hade blivit intervjuade på Västerbron och Markus tyckte det var roligt eftersom vi har varit med ett tag nu. Mattias fick Lev som en gris dö som en hund och High drama EP signerade och Annie fick Västerbron, High drama EP och My gods signerade. Markus tyckte det var särskilt roligt att hon ville ha baksidan på Västerbron och insidan av High drama signerade och att dom bilderna var roliga. Innan vi var tvungna att skynda oss mot tåget hojtade Markus "Vi ses i Uppsala!"

 

Helgen när Markus spelade på Cirkus tillhör ett av våra favoritminnen. Den började dagen innan Cirkus, den 10:e november. Vi åkte från Uppsala till Stockholm för kliva in i Markus värld. Vi besökte platser som omnämns i hans textverk efter den gröna linjen. På väg till vårt första mål, Hagsätra, ringde Niklas från P3 och frågade vad vi hade tänkt göra dagen därpå och var vi skulle träffas för en intervju. Han kunde inte följa med oss på vår utflykt så Mattias föreslog att intervjun skulle äga rum på Västerbron.

 

Väl framme i Hagsätra gick vi runt i centrumet och försökte föreställa oss hur det skulle kännas att vakna upp här på den sjunde dan. Vi åkte sedan till Skärmabrink, Johanneshov och Blåsut och gick runt i "Mitt kvarter" och spanade efter beauty-shoppen och parkbänken de gjorde slut på. Vi gick förbi Globen och drog sedan vidare till Skanstullsbron, men vi såg aldrig den första solen. Vi gick förbi Ringvägen på väg till Medborgarplatsen där vi möte upp två andra Krunisar. Vi gick allesammans till Babylon men där var det fullt och till slut hamnade vi på Söderkällaren och pratade om morgondagen. Vi berättade att vi skulle bli intervjuade av P3 Star dagen efter på Västerbron. De tyckte vi hade en härlig entusiasm och innan vi skiljdes åt på kvällen så bestämde vi att vi skulle träffas utanför Cirkus dagen därpå. Vi tog gröna linjen mot Bromma och gjorde tappra försök till att sova men förväntningarna inför morgondagen gjorde det väldigt svårt.

 

 

 

 

Markus blev för en tid sedan intervjuad av P4 Stockholm inför den legendariska spelningen på Cirkus och där berättade han bland annat om livet som småbarnsförälder. Detta tyckte vi var intressant då vi har funderat en del över hur det går att kombinera poppen och föräldraskapet. Nu har alltså Markus svarat på detta. Han berättar även om spelningen 11/11 och beskriver den som "en klassåterträff från helvetet". Ganska festligt tyckte vi!

 

Intervjun hittar ni på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5341201

 

 

Det blev en hel del turnerande med We are Serenades. För övrigt något som man saknar extra mycket dessa mörka höstkvällar.

Den 1 november 2012 packade vi våra väskor och åkte till Norrköping. Just den kvällen hade Markus sin svenska turnepremiär på Skandiateatern.

 

 

Det kändes märkligt när vi klev av tåget på centralstationen. En blandning av fanatisk förundran och en småstadsångest utan dess like. Spårvagnarna och jantelagen var ständigt närvarande under vår timmeslånga promenad till vandrarhemmet. Vi gick förbi Skandiateatern där tonårstjejerna började hopa sig, vilket gjorde oss lite stressade men mest väldigt förundrade. Efter att ha gått vilse och därefter hamnat på E22:an, klättrade vi över ett vägstängsel och hittade till slut vandrarhemmet, väl undangömt i ett lägenhetskomplex. Receptionisten förfasades över att vi gått hela vägen från centralstationen och utbrast "ÄR NI GALNA??!" Efter att ha fått nycklarna skyndade vi oss upp på rummet för att äta och byta om, innan vi snabbt skyndade oss tillbaka till Skandiateatern.

 

Kön var nu dubbelt så lång och cirka en timme återstod till insläppet. På instagram såg vi bilder som Markus lagt upp och det gjorde oss (om möjligt) än mer taggade. Plötsligt öppnades dörrarna och likt ett boskap leddes vi in i den labyrintliknande Skandiateatern. Vi intog våra platser vid scenen och började vår väntan på Prinsen av Peking.

 

När förbandet, Magnus Ekelund & Stålet, var det fortfarande rätt tomt i lokalen och tråkigt nog verkade publiken inte särskilt taggad. Ekelund spelade sex låtar och mot slutet fick han även med sig publiken, till Mattias stora glädje. Han är även ett stort Ekelund-fan och tycker att Markus har bra smak även när det gäller val av förband.

 

 

Efter Ekelund var det dags för huvudakten. Vi vände oss om och insåg att lokalen nu fyllts på bredden, längden och höjden. Att Markus är populär i Norrköping är kanske ingen skräll, men den publikmängden har vi inte varit vana vid tidigare. Det märktes även på honom när han kom ut och rev av enorma applåder från publiken, att detta var en väldigt speciell kväll för honom.

 

Han började som alltid med Minusgrader rensar luften, vilket var lite ironiskt med tanke på hur mycket värmen hade stigit i rummet. Sedan förkunnade han att han skulle sammanfatta sitt liv på tre minuter och trettio sekunder, varpå han överraskade med ett nytt intro på Everybody Hurts. Det innebar att han sjöng första versen två gånger, först som i youtube-versionen och sedan singelversionen. Men det är ju en bra vers som tåls att höras fler än en gång!

 

Efter att ha kört Hela livet var ett disco och Vår sista dans var det så dags för oss att få höra Vi dansar bättre utan kläder live - för första gången! Mattias hoppades på en mer rockig variant än vanligt och Annie hoppades på synth. Mattias fick som han ville - men singelversionen förblir synthig så Annie är glad ändå. Nästa låt blev askan är den bästa jorden, en fantastisk låt och pricken över i blev för Annie när Markus sträckte fram micken framför henne under refrängen. Den största överraskningen i låtlistan kom sedan; Sörmlandsleden. Markus inledde med att berätta om när han och en vän skulle vandra Sörmlandsleden men underskattade hur lång tid det skulle ta och blev ovänner på köpet. Kul historia bakom texten och att föreställa sig Markus där ute i ödemarken med endast några ballerinakex att äta är hysteriskt.

 

Markus körde även Sthlm Skyline (oväntat!), Jag är en vampyr (en mer synthig version) och Korallreven. Till den sista höll han även ett brandtal där han sa att Mänsklig Värme var lösningen på att Sverigedemokraterna är det tredje största partiet just nu och att vi har en regering som bara bryr sig om att de som redan har det bra ska få det bättre. Att mänsklig värme är botemedlet mot att människor sitter hemma i sin ensamhet och bara tänker på sig själva. Publiken jublade och vi imponerades av Markus mod att säga något så politiskt och vi fick ännu en gång bekräftat att det är något alldeles särskilt med denna man.

 

Efter låten försvann han men vi visste ju alla att han skulle komma ut igen minst en gång till. Han hade ju varken kört Hollywood Hills eller Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Mycket riktigt så kom han ut och körde dessa två låtar samt Love of my life, varpå han försvann igen. En sista gång kom han ut och körde otroligt vackra Stjärnfallet, ackompanjerat av ett dragspel och hans elgitarr.

 

När lamporna släcktes försvann Markus och dök sedan upp uppe på balkongen, där han stod och vinkade ner till publiken, som var helt lyrisk. Man märkte att han blev oerhört rörd av publikens hyllningar och egentligen ville han nog bara fortsätta spela hela kvällen, kanske hade han även gjort det om han inte hade en spelning i Gävle dagen därpå.

 

Som sig bör hade han skivsignering efter spelningen men till vår besvikelse förkunnade arrangören att man inte skulle få möjlighet att fotografera eftersom Markus skulle åka tidigt dagen därpå och behövde sova. Mattias fick dock en skiva signerad, Prinsen av Peking, och Markus tyckte det var kul att han hade kommit till Norrköping. Han passade även på att säga att han hade sett Mattias från scenen. Mattias svarade att vi ses i Stockholm och Uppsala, innan vi lämnade för att gå och hänga med Tove på en pub i närheten.

 

 

På vägen till puben tog vi en omväg förbi läroverket, där Markus pappa var rektor och han jobbade på loven - ni vet. Vi insåg då även att det var samma promenad som vi passerat på väg till vårt vandrarhem och tyckte det kändes speciellt. Efter en intensiv men fin kväll i Norrköping vandrade vi sedan tillbaka mot vandrarhemmet, redan planerandes på nästa Norrköping-resa.