Den 1 november 2012 packade vi våra väskor och åkte till Norrköping. Just den kvällen hade Markus sin svenska turnepremiär på Skandiateatern.

 

 

Det kändes märkligt när vi klev av tåget på centralstationen. En blandning av fanatisk förundran och en småstadsångest utan dess like. Spårvagnarna och jantelagen var ständigt närvarande under vår timmeslånga promenad till vandrarhemmet. Vi gick förbi Skandiateatern där tonårstjejerna började hopa sig, vilket gjorde oss lite stressade men mest väldigt förundrade. Efter att ha gått vilse och därefter hamnat på E22:an, klättrade vi över ett vägstängsel och hittade till slut vandrarhemmet, väl undangömt i ett lägenhetskomplex. Receptionisten förfasades över att vi gått hela vägen från centralstationen och utbrast "ÄR NI GALNA??!" Efter att ha fått nycklarna skyndade vi oss upp på rummet för att äta och byta om, innan vi snabbt skyndade oss tillbaka till Skandiateatern.

 

Kön var nu dubbelt så lång och cirka en timme återstod till insläppet. På instagram såg vi bilder som Markus lagt upp och det gjorde oss (om möjligt) än mer taggade. Plötsligt öppnades dörrarna och likt ett boskap leddes vi in i den labyrintliknande Skandiateatern. Vi intog våra platser vid scenen och började vår väntan på Prinsen av Peking.

 

När förbandet, Magnus Ekelund & Stålet, var det fortfarande rätt tomt i lokalen och tråkigt nog verkade publiken inte särskilt taggad. Ekelund spelade sex låtar och mot slutet fick han även med sig publiken, till Mattias stora glädje. Han är även ett stort Ekelund-fan och tycker att Markus har bra smak även när det gäller val av förband.

 

 

Efter Ekelund var det dags för huvudakten. Vi vände oss om och insåg att lokalen nu fyllts på bredden, längden och höjden. Att Markus är populär i Norrköping är kanske ingen skräll, men den publikmängden har vi inte varit vana vid tidigare. Det märktes även på honom när han kom ut och rev av enorma applåder från publiken, att detta var en väldigt speciell kväll för honom.

 

Han började som alltid med Minusgrader rensar luften, vilket var lite ironiskt med tanke på hur mycket värmen hade stigit i rummet. Sedan förkunnade han att han skulle sammanfatta sitt liv på tre minuter och trettio sekunder, varpå han överraskade med ett nytt intro på Everybody Hurts. Det innebar att han sjöng första versen två gånger, först som i youtube-versionen och sedan singelversionen. Men det är ju en bra vers som tåls att höras fler än en gång!

 

Efter att ha kört Hela livet var ett disco och Vår sista dans var det så dags för oss att få höra Vi dansar bättre utan kläder live - för första gången! Mattias hoppades på en mer rockig variant än vanligt och Annie hoppades på synth. Mattias fick som han ville - men singelversionen förblir synthig så Annie är glad ändå. Nästa låt blev askan är den bästa jorden, en fantastisk låt och pricken över i blev för Annie när Markus sträckte fram micken framför henne under refrängen. Den största överraskningen i låtlistan kom sedan; Sörmlandsleden. Markus inledde med att berätta om när han och en vän skulle vandra Sörmlandsleden men underskattade hur lång tid det skulle ta och blev ovänner på köpet. Kul historia bakom texten och att föreställa sig Markus där ute i ödemarken med endast några ballerinakex att äta är hysteriskt.

 

Markus körde även Sthlm Skyline (oväntat!), Jag är en vampyr (en mer synthig version) och Korallreven. Till den sista höll han även ett brandtal där han sa att Mänsklig Värme var lösningen på att Sverigedemokraterna är det tredje största partiet just nu och att vi har en regering som bara bryr sig om att de som redan har det bra ska få det bättre. Att mänsklig värme är botemedlet mot att människor sitter hemma i sin ensamhet och bara tänker på sig själva. Publiken jublade och vi imponerades av Markus mod att säga något så politiskt och vi fick ännu en gång bekräftat att det är något alldeles särskilt med denna man.

 

Efter låten försvann han men vi visste ju alla att han skulle komma ut igen minst en gång till. Han hade ju varken kört Hollywood Hills eller Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Mycket riktigt så kom han ut och körde dessa två låtar samt Love of my life, varpå han försvann igen. En sista gång kom han ut och körde otroligt vackra Stjärnfallet, ackompanjerat av ett dragspel och hans elgitarr.

 

När lamporna släcktes försvann Markus och dök sedan upp uppe på balkongen, där han stod och vinkade ner till publiken, som var helt lyrisk. Man märkte att han blev oerhört rörd av publikens hyllningar och egentligen ville han nog bara fortsätta spela hela kvällen, kanske hade han även gjort det om han inte hade en spelning i Gävle dagen därpå.

 

Som sig bör hade han skivsignering efter spelningen men till vår besvikelse förkunnade arrangören att man inte skulle få möjlighet att fotografera eftersom Markus skulle åka tidigt dagen därpå och behövde sova. Mattias fick dock en skiva signerad, Prinsen av Peking, och Markus tyckte det var kul att han hade kommit till Norrköping. Han passade även på att säga att han hade sett Mattias från scenen. Mattias svarade att vi ses i Stockholm och Uppsala, innan vi lämnade för att gå och hänga med Tove på en pub i närheten.

 

 

På vägen till puben tog vi en omväg förbi läroverket, där Markus pappa var rektor och han jobbade på loven - ni vet. Vi insåg då även att det var samma promenad som vi passerat på väg till vårt vandrarhem och tyckte det kändes speciellt. Efter en intensiv men fin kväll i Norrköping vandrade vi sedan tillbaka mot vandrarhemmet, redan planerandes på nästa Norrköping-resa.